Saker och ting lugnade ner sig efter första dagen, det var skönt. Nu mera tar man kaffet vid arbetsbänken (om man får plats med koppen), man kan faktiskt sitta ner och äta (även om det fortfarande inte är mycket mer än en kvarts lunch) och det är tidvis svårt att hitta på arbetsuppgifter till några av oss. Alla Armani-hattar blev klara igår, och sedan dess har jag sytt foderband, märkeslappar, satt på dekorationer såsom kedjor och borstat ett oändligt antal hattar som alla ska till Philip Treacys butik. Det har gått så långt att jag snyter ut filtbitar.

Treacy snodde min tändare idag, det händer ju inte varje dag. Han undrade om någon hade tändsticka eller tändare, vilket jag såklart hade, och sen tog han den, tände sin cigarett (i arbetsrummet!!!) och gick till sin plats. Bara sådär!

Arbetstempot är inte så farligt högt än så länge utan det är mer fokus på att göra osynliga stygn. Det känns bra för jag kan göra ett bättre jobb då.

Translation:

Things calmed down after the first day, which was a relief. Now, you take your coffee by the work table (if you can find some room for the cup), you can actually sit down and eat (even if you still don't eat for more than 15 minutes), and there are times when they are having trouble coming up with work for us to do. All of the Armani hats were finished yesterday, and since then I have sewn ribbons, brand labels, put on decoration such as chains, and brushed an endless amount of hats that will all go to the Philip Treacy store. It has gone so far that when I'm blowing my nose, pieces of felt comes out.

Treacy stole my lighter today, that something that doesn't happen every day. He wondered if anyone had a match or a lighter, which I of course had, and then he took it, lit his cigarette (in the work room!!!) and went back to his place. Just like that!

The work tempo isn't that high so far, it's more focus on doing the stiches invisible. It feels good; I'm able to do a better job then.